Under Svansjöns yta

Gunnar Bergdahl har varit på Malmö Opera och dykt i "Svansjön".

Gunnar Bergdahl Den 4 mars 1877 hade baletten "Svansjön" urpremiär på Bolsjojteatern i Moskva. För första gången dansade den gracila svanen för prins Siegfried, Tjajkovskijs ödesmättade musik rörde sig mellan vit oskuld och trollkarlen Rothbarts svarta förbannelser.

Nästan på dagen 125 år senare sitter jag i den praktfulla Malmö Opera, ett hus som i sig symboliserar hela tanken på kulturen som ett fast fundament i samhällsbygget, och ser Kungliga Baletten från Stockholm gästspela med denna baletternas balett. Ackompanjerade av vår egen förnämliga och 100-årsjubilerande symfoniorkester från Helsingborg. Här på ett av de uppdrag som regionstödet stipulerar.

Det jag betraktar är en pietetsfylld uppsättning, fjärran från alla moderniseringar och genusanpassade nytolkningar. Här finns inget av samtid, det är hard core balettklassiker, fjärran från till exempel Darren Aronofskys Hollywoodfilm "Black Swan" där Svansjöns yta blott är en spegel för ett drama mellan mor och dotter om tidstypiska framgångsdrömmar.

Detta är tittskåpsteater, detta är traditionellt, detta är praktfullt och detta är alldeles underbart.

Med sina ålderdomliga målade kulisser, med sina färgsprakande dräkter, med sitt myller av dansare på scenen – i de stora masscenerna vid drottningens hov är det uppemot 50 personer i rörelse alltmedan ännu fler sitter i orkesterdiket och skapar den musikaliska ramen i ett ögonblick vi alla delar – färdas jag på en tidsresa tillbaka till en möjlig urpremiär.

Det var möjligt då, det är möjligt nu. Ännu lever vi i en tid då symfoniorkestrar spelar och dansare kan ägna all sin kraft åt att fullända de kroppsliga uttrycken med en pensionsålder på 41 år.

Tiden står stilla, musiken tonar upp och ner, ibland hör jag det spröda ljudet av balettskornas korkspetsar mot scengolvet. Det Gina Tse och Jan-Erik Wikström i huvudrollerna utför – flankerade av denna mängd av superprofessionella dansare – är inget annat än idrottsprestationer i världsklass. Med total kroppskontroll, till och med av återhämtning och andetag, skapar de en fysisk magi fylld av sensualism. Det är som om inte bara tiden löses upp utan också tyngdlagen.

När de 24 svanarna i fjärde aktens inledning reser sig ur rökmaskinernas svävande dimmor och musiken och scenbilden mörknar inför den stora kärleksstriden inser jag hela vidden av tradition.

Det är mot denna resursflödande konstnärliga precision andra kan söka nya former. Denna fantastiska helkväll, som följer originalets handling, sattes ursprungligen upp i Stockholm på 60-talet och fick nypremiär 2008. Nu finns den här, den sträcker sig både bakåt och framåt.

När allt är över passerar jag i kvarteret bredvid operan minnestenen på platsen för den allra första filmvisningen någonsin i Sverige. Malmö 1896. Då hade Tjajkovskij varit död i knappt tre år. Nu strålar ljusen från operan på andra sidan Östra Rönneholmsvägen, i gatskenet glittrar duggregnet och en rörd publik strömmar ut i natten. Norrut ligger Möllevången där staden Malmö nu planerar för en helägdkommunal biograf – inget SF-monopol här inte!

Gammalt och nytt. Tradition och förnyelse. Både och.

Fotnot: I kväll framförs gästspelet av "Svansjön" en sista gång. Lycklig den med en biljett!

Gunnar Bergdahl gunnar.bergdahl@hd.se 042-489 90 06

• Tipsa en vän
• Twitter
• Facebook