Nationalismen i skrattspegeln

En salig fest är den! Det borde anstiftas ett litterärt pris till översättare, enkom för att låta det stoltsera med Anders Bodegårds översättning av Witold Gombrowicz exilroman Trans-Atlantic överst på pristagarlistan. För det är i sanning en exceptionell bok.

Det ödesdigra året 1939, kliver Gombrowicz i land i Argentina. Hemlandet Polen invaderas snart av nazi-Tyskland. När kriget utbryter hamnar den polska kolonin i en lika verklighetsfrämmande som tvångsmässig heroisk yra; folk misstänkliggör varandra och sig själva för att inte vara patriotiska nog, och de ska tåga mot Berlin, mot Berlin!

”Han säger: ”Vi skall besegra, ja för hundan, jag säger dig bara, och det säger jag, så att du inte säger att jag har sagt att vi inte skall Besegra, för jag säger dig ju, att vi skall Besegra, vi skall Vinna, ja vi skall slå sönder med vår allerhögsta härskarhand, sönder och samman, slå i spillror, i stycken, med sablar och lansar skall vi tillintetgöra och krossa, under Fanan vår och i Majestätet vårt, o Jesus Maria, o Jesus, o Jesus, skall vi mosa, Döda! Å, döda, tillintetgöra och nedertrampa!”

Själva scenariot – inte desto mindre genialt – följer den klassiska komedins struktur. Men det alldeles chockerande underbara med boken är språket, som accelererar, excellerar, tills det plötsligt avstannar, i små passager av sorgsen, metafysisk begrundan.

Nationalismen är en trött, slö, gammal Hynda. Tillika en ivrig och mycket ettrig Kuf. Som bara vill veta av sig själv. Och ingen visste att den var så rolig att driva med, utom Gombrowicz.

Här rapas, stakas, stammas gamla uppstyltade retoriska mönster och höga stilar, vilka en gång utmärkte klass och förfining, prakt och propaganda, men som Gombrowicz (Bodegård!) låter utkämpa en gruvlig Duell, monstruös i sin patetik.

Vad blir kvar? Efter den rodnande Skammen, knäböjandet som inte orkar knäböja mer? Skrattet nära gråten av skratt – bokstavligen explosioner av skratt.

Nationalismen har aldrig sett sig i en groteskare spegel (möjligen kan österrikiske Thomas Bernhards debut konkurrera). Och här har vi den, på eget fördömt gammalt liderligt, mossbelupet Fadersmodersmål:

”Och då säger Baronen: 'Jag är då inte Tölparnas Tölp, utan Herremännens Herre, och allting här är inte Tölpaktigt Tölpigt med svinatryne, utan på Herrskapsvis med fyra Hästar, för se jag är Herre, inte Tölp, och salig mor min mjölkade inte kossor och gick inte bakom logen.' Så säger Pyckal: 'Vem är Tölparnas Tölp och vem är Herremännens Herre, men, då jag får lust, tar jag med förlov sagt av mig brallorna inför alla på ljusan dag och lägger en Hög inför alla, och framför allt, för om någon gör mig något, mosar jag nosen på honom, mosar…'”

Den var säkert livsfarlig när den skrevs. Så trycktes den också, liksom alla verk som är aggressivt före sin tid, i sin helhet första gången i Paris (1953).

Den svenska utgåvan har ett appendix, med de tre första utgåvornas förord (1951, 1953 och 1957), där författaren på olika sätt försvarar sin skapelse inför en samtida publik.

I sina anti-retoriska attacker, ter sig ”Trans-Atlantic” mer samtida idag än det mesta. Och så särdeles mycket bättre är ju inte vår tid: ”Förbannad vare Mänsklighetens förvridenhet! Förbannat vare svinet vårt, nedsölat i sörjan! Förbannad vare pölen vår!”

Henrik Petersen claushenrikfriis@hotmail.com