Tillbaka till barnet

boken Infantil är ett de hårdaste och mest avfärdande omdömen vi kan komma med. Synonymer saknas förstås inte: barnslig, omogen, grön, naiv, outvecklad, pueril, primitiv, pjollrig. Våra skymford tycks skvallra om en kultur där barnet inte står särskilt högt i kurs.

Att bli vuxen är att lämna barnet bakom sig, att tränga bort den vi en gång var.

Det är en ”civilisationsprocess i miniatyr” som i själva verket innebär att vi förblir omogna, hävdar Helena Granström i Det barnsliga manifestet. Medan vi räknar vuxenpoäng förnekar vi vårt beroende av omgivningen, tappar lusten att utforska världen, förfrämligas inför den egna kroppen, skolas in i en rytm som inte är vår egen.

Granström vill inte bara uppvärdera det barnsliga och få oss att erkänna såväl vårt behov av lek som vår sårbarhet. Hon vill förändra hela samhället i grunden. Barnet är, bildligt som bokstavligt, ”en högljudd protest mot en effektiviserad, individualiserad, teknologiserad samhällsordning.”

Att inse allvaret i leken och förtrycket i fostringsprocessen blir hos henne liktydigt med att ifrågasätta civilisationens själva grundpelare. Ja, på nivå med att vara skeptisk till klockans införande någon gång på 1300-talet, att uppfatta språket som ett begränsande pansar och söka idealen i jägar- och samlarstammar.

Hur denna utopi skulle se ut i realiteten och vad vi på ett rimligt sätt kan förändra i den värld vi skapat åt oss lämnar ”Det barnsliga manifestet” inget besked om. Men en utväg ur vuxenheten ser Granström i kreativiteten: den konstnärliga skapandeprocessen är ett slags återerövrande av fantasin som kan vara en fristad från den bestämda formens tyranni, även om den aldrig fullt ut kan vinna tillbaka vad som gått förlorat i vuxenblivandet.

Så mycket barnslighet hittar man inte i Granströms egen text. Det är fråga om klassisk essäistik på en hög abstraktionsnivå med sofistikerade litterära referenser. Det mesta av den poststrukturalistiska yvigheten och überakademiska jargongprosan från debuten ”Alltings mått”, också den en svidande civilisationskritisk pamflett, har rensats bort och nu framträder en stram och elegant stilist. Stimulerande att läsa och bråka med.

Vad jag saknar i manifestet är en diskussion av barnet bortom idealiseringarna. Här finns ingen belysning av barnslighetens mörkare sidor, av ungars grymhet, självupptagenhet och brist på empati. Det skulle också ha varit intressant med fler nedslag i den samtid där barn väldigt snabbt blir vuxna samtidigt som vuxna helst förblir barn långt upp i medelåldern.

Att de elektroniska prylar som i så hög grad utgör vuxnas snuttefilt och statusleksaker inte direkt faller författaren i smaken förstår man av hennes resonemang kring teknologin: ”den längtan som nästan inte hinner uppstå innan den kan tillfredsställas med mobilens eller laptopens hjälp tillfredsställs egentligen aldrig.”

Jag skulle gärna se Helena Granström ta itu med konkreta samtidstrender. Sätta tänderna i fenomen som dataspel, tramsteve, curlingföräldrar och bortskämda barn.

Men det är förstås att begära väl mycket av en bok på knappa 90 sidor. Det räcker också långt med en sparsmakad alarmfilosofisk påminnelse om hur vi förtingligar vår verklighet.

Ann Lingebrandt annlingebrandt@hotmail.com

• Tipsa en vän
• Twitter
• Facebook