Offer och gärningsmän

Crister Enander konstaterar ett briljant misslyckande i Magnus Dahlströms återkomst som romanförfattare med "Spådom".

boken Han var tjugotre år när han debuterade med novellsamlingen "Papperskorg". Året var 1986. Året därpå kom "Fyr" som belönades med Aftonbladet litteraturpris. Magnus Dahlström betraktades i ett slag som ett stort löfte, som något av ett nytt litteraturens underbarn.

Många jämförde Magnus Dahlström, och hans mörka skildringar, hans obarmhärtiga svärta och det naket skildrade våldet, med Stig Dagerman. Han fick stor uppmärksamhet. Han hyllades. Han var omstridd. Han blev snabbt något av en kultförfattare i vissa kretsar. God draghjälp hade han av de lite äldre kollegorna Stig Larsson och Kristian Petri.

Pjäsen "Järnbörd" och romanen "Nedkomst" skapade på nittiotalet en av de stora litterära bataljerna. Den konservative kritikern Kay Glans hoppade på Magnus Dahlström – och några andra författare – och menade att detta skrivande bildade en egen genre. Begreppet skräckellitteratur myntades – skräck och äckel. Och visst fanns det en klar tendens i Magnus Dahlströms skrivande som närmade sig – och passerade – en gräns. Kritiken gick, kortfattat och schematiskt, ut på att det var ren spekulation i våld och grymhet från Magnus Dahlströms sida.

Idag står det dock fullkomligt klart – bortom alla tvivel, när stridsdammet lagt sig – att den gräns det rör sig om är den gräns på vars andra sida det bokstavligt talat outhärdliga finns; där finns en smärta och en brist på meningsbärande sammanhang som är svår att formulera då denna skräck saknar riktning och avsikt och då det ligger djupt i vår natur att söka efter samband – samband som i sin tur ger möjlighet till förståelse och insikter.

Det var dit, till de mörkaste platserna i vårt inre och i samhället där slumpen och godtycket regerade och inga sammanhang var skönjbara, som Magnus Dahlström ville nå med sina böcker och pjäser.

Nittiotalet var den tid då det meningslösa våldet – alltså våld för våldets egen skull, oprovocerat, slumpmässigt – började bli en allt vanligare företeelse. Ur den diskussionen, och ett antal blodiga och obegripliga vansinnesdåd, växte Magnus Dahlströms skrivande vidare. Och det verkligt provocerande i hans texter är den totala frånvaron av en moral. Berättaren tar inte ställning; det finns inte minsta ansats till värderingar, avståndstaganden eller omdömen. Berättaren fäller inga avgöranden. Han är reducerad till ett par registrerande, iskalla ögon.

Det har hunnit passera femton år sedan Magnus Dahlström gav ut en bok, några pjäser har han dock skrivit sedan dess och i början av hösten förra året kom filmen "Ond tro" i regi av Kristian Petri som han skrivit manus till. Idag ger han ut en roman. Dess titel är Spådom och den skiljer sig från Magnus Dahlströms tidigare, ofta tunna böcker genom sin omfattning, femhundra sidor. Annars är det sig rätt likt, på många sätt. Även här vänder sig berättaren bort från sina skapelser så fort det bränner till, eller när handlingarna närmar sig situationer där det borde fällas moraliska eller övergripande omdömen.

Han förblir sin kalla och tomma blick trogen. Det är hans estetik, då som nu.

"Spådom" består av tre i grunden helt fristående berättelser. Tre berättelser om tre män; tre män som har det gemensamt att de arbetar inom olika institutioner. En läkare, en polis och en socialtjänsteman.

Vad de även har gemensamt är en bristande – eller åtminstone sviktande – kontakt med omgivningen. De är – eller kanske inte? – störda i sin verklighetsuppfattning. De visar drag av paranoia. De känner sig iakttagna i smyg, förföljda eller enbart otillbörligt påpassade. Läkaren tror att en ung pojke, som är svårt skadad, uttalar en förbannelse över honom, en dödsdom. Det rubbar hans fotfäste i tillvaron. Polisen är övertygad om att en kvinnlig kollega trakasserar honom – men liksom i smyg – och socialtjänstemannen å sin sida känner sig förföljd av en klient, en storvuxen kvinna med fyra söner.

Magnus Dahlström sätt att skildra dessa tre personers liv är mycket särpräglat. Nära är nyckelordet. Magnus Dahlström går mycket nära, han rör sig tätt intill det han skildrar. Nära, som sagt, så att man nästan ser porerna i ansiktena, hudens veck och smutsfläckar på diskbänken. Han skildrar inte ett hus utan bara en lägenhet, eller ett enda rum. Han skildrar inte en arbetsplats, utan nöjer sig med ett kontor. Ibland enbart ett skrivbord, men han går då så nära att vi ser träets ådringar och ringar efter gamla kaffemuggar. Det blir rätt tröttsamt att läsa då texten förlorar ett antal viktiga dimensioner, även om det är ytterst medvetet gjort från författarens sida.

Aldrig att han höjer blicken. Han ger som författare ingen översyn; bjuder inte på minsta ansats till överblick eller enkla vägar till förståelse. Men Magnus Dahlström går längre än så. Han avsvär sig medvetet varje form av ansvar som berättare. Det som sker, det sker. Han registrerar. Han avlägger en klinisk rapport från dessa tre personers sätt att uppfatta sin högst subjektiva verklighet.

Magnus Dahlström skriver inte bra. Han skriver mycket bra. Han är en av sin generations styvaste stilister vid sidan av en författare som Carina Rydberg. Vad han bland annat vill blottlägga i romanen "Spådom" är hur människan blir en del av den organisation de arbetar i; de förändras, går upp – eller uppslukas av – något större, något utanför deras kontroll. De är alla tre verksamma i stelnade hierarkier. De förvaltar och innehar alla, på olika sätt, makt över andra människor. De regelverk de måste följa skapar osynliga strukturer, och strukturerna formar tankemönster. Dessa tankemönster förändras successivt deras sätt att tolka och förstå verkligheten. De förändrar även deras syn på sig själva och andra människor.

Deras kontakter med andra blir stumma. Relationerna – även till de närmaste, till hustrur och barn – blir såsom bedövade, avdomnade. En kylig och på många sätt skrämmande distans ersätter varje form av intimitet eller närhet. De ser omgivningen genom de tankemönster – detta hierarkiska raster – de allt hårdare och orubbligare sitter fast i. Och själva är de oförmögna att se vad som drabbar dem, hur strukturerna äter sig in i deras hjärnor, gröper ur deras själar. På så sätt är de offer.

Och det är en av de väsentligaste poängerna med "Spådom". Att det är alltmer omöjligt att entydigt avgöra vem som är offer och vem som är bödel i det samhälle som har blivit vårt. Men som roman förblir "Spådom" just tröttsam. Detaljbeskrivningarna tar överhanden, det blir enformigt malande.

Bästa sättet att sammanfatta intrycket är att beskriva "Spådom" som ett misslyckande, ett ovanligt briljant misslyckande.

Crister Enander enander@kajen.com

• Tipsa en vän
• Twitter
• Facebook