Arbetets vanmakt

Aftonbladets kulturchef Åsa Linderborg gästrecenserar vår medarbetare Kristian Lundbergs "Och allt ska vara kärlek". Hon hittar ett nytt unikt vittnesbörd.

boken Samtidigt som Roberto Savianos "Gomorra" upprörde världen med skildringen av de djävulska förhållandena i Neapels hamn utkom Kristian Lundberg med "Yarden", en berättelse som borde väckt lika starka känslor. Malmö ligger ju trots allt här! Maffian är visserligen ingen aktör, så vitt vi vet, men det är samma ekonomi som gör att hamnarna i Neapel och Malmö drivs av slavarbetskraft: kapitalismen.

Den är nog så brutal även i dess legala form.

De som arbetar i hamnen ägs – det är det enda adekvata ordet, ägs – av ett samhällssystem och i dess förlängning av ett bemanningsföretag som bestämmer om arbetsveckan ska vara 8 eller 40 timmar, aktat hur följsam man varit. Är du papperslös arbetskraft tjänar du – nej riktigare: betingar ditt människovärde – 20 spänn i timmen. Om du skadar dig på grund av bristande arbetsskydd, vilket alla gör förr eller senare, har du inte rätt till vård eller sjukpenning.

Du är ett djur. Ett ting. Du är ingenting.

"Yarden" och nu den fristående uppföljaren Och allt ska vara kärlek, handlar om utsugning, förlorade utsikter och solidariteten i att dela arbetshandskar med den som inga har. Men "Och allt ska vara kärlek" handlar också om Kristian Lundbergs ”människoblivande”. Det var först när han med sin kropp steg ner till de namnlösa på yarden, som han kunde resa sig som människa

Nu tillfrisknar han, får kontakt med sig själv, med den där pojken som i 35 år suttit i trädet och vägrat att gå ner. Han försonas med sin mors milda vansinne. Aggressionerna mot den svekfulla fadern blandas med ett nyktrare ömkande förakt.

Och det är först nu som han är beredd att möta kärleken, den som gett boken dess titel. Efter 16 år står hon där igen, ”K”, kvinnan som han en gång söp bort.

Jag ska berätta om kärleken, skriver Lundberg om och om igen, men berättelsen börjar aldrig. Lika oåtkomligt som arbetet på Yarden är, och måste vara, för den som inte själv stått där utan lunch och skyddskläder, lika oåtkomlig är den kärlek som Lundberg vill skildra.

Hans annars hudlösa poetiska prosa förbyts i plattityder: ”kärleken förintar och bygger upp på samma gång”, kärleken är ”en ensamhet man delar med andra”. ”K” har ljust hår och rundade axlar, men till mer har Lundberg inte ord. Tills sist försöker han övertyga oss med en rad av Bellman: ”Glimmande nymf”.

Ett gudomligt ting. Ett litterärt ingenting.

Styrkan är i stället de små insprängda historierna om jobbarkompisarna Ali och Ibrahim, de som aldrig fullt ut vågar lita på honom, eftersom han faktiskt är nån annan än de – han är svensk och han är författare.

Det är ett unikt vittnesbörd om arbetets vanmakt, om hur lite en människa är värd. Oändligt uppfordrande.

För vad gör man som läsare med sån här litteratur? Ställer in den i bokhyllan och hoppas att nån annan ska förändra sakernas tillstånd? Eller ska man ta den med sig, ut och vidare? ”Revolutionen måste börja med oss”, skriver Lundberg.

Kristian Lundberg fick ingen August för "Yarden", den statyetten får bara ofarlig litteratur. Men han fick Ivar Lo-priset, och som han förtjänar det!

Ivar Lo skrev om statarna, satta på undantag och utan rättigheter. Lundberg skriver om de papperslösa flyktingarna, osynliga men ändå tätt intill, i hamnarna, på byggena, i lokalvården.

Skillnaden är bara att Ivar Lo kunde rikta sitt skrivande mot en regering som trots allt hade den ärliga ambitionen att faktiskt företräda de svaga.

Jag lägger "Och allt ska vara kärlek" i högen – det börjar bli en hög nu! – med den nya generationens arbetarförfattare: Johan Jönson, Helene Rådberg, Jenny Wrangborg …

Det är arbetarlitteratur som inte är självbiografier över en svunnen uppväxt och klasstillhörighet, utan som hämtar energin i ett empiriskt nu. Och den är nåt annat än Göran Palms, nog så viktiga, böcker om LM Ericsson. Palm gjorde ett studiebesök i syfte att lära känna dem han kämpade för. Hela premissen var att han visste att han kunde, att han skulle, gå därifrån.

Den nya generationen är tvingad till löneslaveri för att alls ha råd att skriva. Ja, att alls leva. Närmast ligger Maja Ekelöfs monumentala skurhink, men om hon var en författande arbetare, är den nya generationen arbetande författare.

Den nya arbetarlitteraturen svettas och värker, outtalat famlande efter en politisk rörelse som vill och vågar företräda dem som saknar resurser och självförtroende. Jag tummar på böckerna med samma sällsamma förvåning som Kristian Lundbergs son den där kvällen när hans pappa öppnar dörren flera timmar för tidigt, efter att bara ha lämnat hamnen och underkastelsen: ”Kommer du nu? Fan vad nice!”

Frågan är vad som händer sen. Kan man lämna en arbetsplats utan att lämna dem som jobbar där? Kan man läsa en bok om förtryck och sen bara trycka in den i bokhyllan?

Åsa Linderborg

• Tipsa en vän
• Twitter
• Facebook