Människan och melankolin

Ann Lingebrandt har läst Amos Oz novellsamling "Lantliga scener" med vackra, lågmälda noveller. Samtidigt kan hon inte låta bli att se paralleller till Israel-Palestina-konflikten.

boken På ytan är byn Tel Ilan en idyll, ett israeliskt Provence eller Toscana, där turisterna flockas om helgerna. Men det går starka underströmmar av sorg genom trakten, där sju av berättelserna i Amos Oz novellsamling Lantliga scener utspelar sig. Med en mild, samtidigt ömsint och svartsynt absurdism porträtterar han invånarna och de vardagliga mysterier som präglar deras liv.

Det är inte en bok för den läsare som vill ha alla pusselbitar på plats och trådarna prydligt hopknutna. Oz gömmer förklaringarna bakom ryggen, lämnar gåtorna olösta, frågorna obesvarade. Ja, det hemlighetsfulla är novellernas själva grundval.

Märkliga saker inträffar, men hur det kommer att sluta och varför får vi fortsätta att grubbla på.

En man på en fest har en kliande känsla av att han måste hämta något i sin rockficka, vad vet han inte. På nätterna hörs märkliga grävljud under ett hus, men ingen av de boende lyckas avslöja vad det handlar om. En kvinnlig läkare väntar på sin systerson som skulle kommit med bussen men aldrig dök upp. En mäklare låter sig föras runt i ett kråkslotts alla labyrintiska vinklar och vrår, trots sina olustkänslor.

De människor som befolkar berättelserna bär på drifter som är främmande för dem, hyser en dragning till det obekanta och dunkla, till källarens såväl som svårmodets mörker. När festdeltagaren slutligen bestämmer sig för att krypa under sängen där en pojke en gång begått självmord tänker han: ”Jag hade inga ytterligare skäl att vända ryggen åt förtvivlan”.

En ton av vemod genomsyrar novellerna: personerna söker efter något de inte kan hitta, någon som står dem nära har försvunnit, en känsla de inte kan klä i ord gnager. Det finns spöken under sängen och det är väl inte bara i husgrunden någon okänd gräver om nätterna, utan också i det undermedvetna.

Israeliska författare brukar inte alltid vara så förtjusta över att vad än de skriver tolkas som en parabel om Israel/Palestina-konflikten. Inte heller Oz, trots att han är starkt politiskt engagerad i fredsfrågan. Ändå är det i fallet ”Lantliga scener” svårt att låta bli att tolka den gnagande oron i paradiset som en bild av hur samhällets förträngda oförrätter hotar att komma upp till ytan, hur den sköna värld som skapats bygger på en mörk grund och kanske är dömd att försvinna.

Här finns en palestinsk student som tagit ett sabbatsår från universitetet för att betrakta byinvånarna. Han ska skriva en bok om skillnaderna mellan araber och judar och har upptäckt en grundläggande olikhet i deras olycka; medan palestiniernas sorgsenhet beror på yttre omständigheter kommer israelernas djupt inifrån: ”Vår olycka är delvis vårt eget fel och delvis ert. Men er olycka kommer ur själen.”

”Alla hatar de oss”, menar den pensionerade Knessetledamot studenten bor inneboende hos: ”Hur skulle de kunna göra annat? Om jag vore i deras kläder, skulle jag också hata oss.”

Det faktum att berättelserna utspelar sig i samma by och att några av karaktärerna återkommer får förlaget att i baksidestexten hävda att novellerna tillsammans bildar en roman. Det är kanske mest en önsketanke; riktigt så sammankittade är inte historierna.

I sista novellen överger Oz dessutom Tel Ilan som scen och förflyttar sig till en plats utan tydlig förankring i tid och rum. En stinkande, sjukdomsalstrande träskmark som är idyllens totala motsats. Berättelsen skriker efter allegorisk läsning. Men över vad? Att fulheten hatar skönhet? Att hoppet om något bättre skrämmer? Att misär är grogrunden för hat och våld?

Nå, Oz låter oss tolka som vi vill. Framförallt säger väl ”Lantliga scener” att den mänskliga belägenheten är en melankolisk historia. Och den säger det på ett vackert, lågmält och psykologiskt fängslande sätt.

Ann Lingebrandt annlingebrandt@hotmail.com

• Tipsa en vän
• Twitter
• Facebook