Kärlek eller romantik

Karl Johan Nilsson läser Anita Goldmans "Kärlekskursen", där bilden av kärleken mellan man och kvinna mest liknar den mellan en sektledare och ett offer.

boken Anita Goldmans nya roman handlar om Kärleken med stort K, och om en sårad kvinnas längtan efter att få uppleva denna. Katja Kisch, som också är den som i nutid skriver sin historia, är en framgångsrik krönikör som framför sina kritiska och vassa iakttagelser dagligen i tv. Hon är en duktig och framgångsrik kvinna till det yttre, men privat lider hon av kärlekssorg och duktigheten, som förföljt henne genom livet, står henne upp i halsen. Allt känns falskt och ytligt och när hennes Adam överger henne rasar tillvaron samman.

Efter en tids desperat sökande i nyandlighetens domäner finner hon terapeuten S., en trygg och bredbröstad norrlänning med en ”uråldrig själ” och det rätta ”materialet för att bli en mästare” som har vigt sitt liv åt att ledsaga vilsna själar till upplysning och fullkomlighet. Hans metod är dunkel, men man förstår att han är en oerhört god och känslig lyssnare som vet att förstå hur kvinnor känner och tänker.

Med den högt vördade S. som sin Vergilius stiger Katja ner i sin inre underjord för att genom ett slags regressionsterapi, i kontakt med den sumeriska modersgudinnan Inanna, stå naken inför världen, gå under och återuppstå som helad. De gråter och förstår tillsammans och Katja blir räddningslöst förälskad i sin andlige ledare.

S. håller i sin tur Katja på halster och hon onanerar minsann inte, eftersom denna kärlek är för stor och fin för någonting så lågt och orent, vilket kan tyckas märkligt då Katja är helt fixerad vid den sexuella föreningen. Det är en kärlek mellan man och kvinna som kräver överlåtelse och utelämnande och mot slutet släpper S. äntligen till, men bara för att dra henne vid näsan. Han måste få behålla sin Frihet och ett litet stall med älskarinnor vid sidan om.

"Kärlekskursen" är ett brandtal för kärleken i synnerhet och för olika sorters religiös mystik eller bara andlighet i allmänhet. Kärleken är här någonting fristående, en högre storhet, ett sakralt tillstånd vid sidan om världen där vardagen utspelar sig. Orden är högstämda och tonen melodramatisk. Känslor exploderar, sköten är tunga av åtrå och kvinnan sitter på huk med fingrarna djupt nerborrade i Moder Jords mylla. Det blir lite för stort lite för många gånger för att jag skall upprätthålla intresset.

Här finns också en längtan till gemenskap, kanske till och med solidaritet, och en vurm för de rena, förkristna, rent av gammaltestamentliga tider när våra sinnen inte var förvridna av kultur och modernitet. Katja företar en resa in i ett själv, sitt jag, för att finna den ursprungliga kärna av äkthet och ursprunglighet som på något sätt väntar längst där inne på att bli upptäckt.

En annan genomgående tråd är maten, köket och ätandet och här finns också ett tiotal kompletta recept. Ätandet och kroppsligheten, läs kvinnligheten, står i kontrast till kristendomens livsförnekelse och asketism. Transsubstantiationsläran och den hierarkiska, utestängande, läs manliga, religionen, där författaren också finner antisemitismens upphov, har institutionaliserat Gud och kuvat folkets äkta andlighet.

Här finns också en god portion av den medelklasstrevlighet som en så stor del av den svenska samtidslitteraturen lider av. Den stora uppoffringen är att lägga undan och se bortom sin sociala status, sin lyckade karriär och de fina märkeskläderna. Här finns en vilja till grundlighet och att komma till vägs ände, men jag ser mest sedelärande berättelser, myter, legender och ett och annat underfundigt visdomsord ur någon av de andliga böcker som Katja slukar på löpande band.

Goldman vill peka på förhållandet mellan man och kvinna som naturgivet och hon vet såklart att det är ett budskap som kommer att provocera många, vilket påpekas i några väl synliga brasklappar. Mannens högsta önskan är frihet och oberoende, kvinnans gemenskap och beroende, och författaren försöker också bevisa att den som är beroende är den som är stark och lycklig, för att på så sätt återställa ordningen: det kvinnliga är olikt, men minsann lika fint som det manliga.

Katjas idealbild av mannen beskrivs genom John Bauers kända bild av Tuvstarr och den stora älgtjuren som beskyddar och tar hand om henne, eller genom ett kitschigt fotografi av stora manshänderna som bär ett litet nyfött barn. Katja är barnet, S. de starka händerna.

Man kan om underkastelsen lika gärna påstå att förtryck måste bejakas av den som är förtryckt för att vara effektivt. För mig verkar S. mest av allt vara urtypen för en förförisk sektledare och Katja det klassiska offret.

Karl Johan Nilsson apanibiblioteket@hotmail.com

• Tipsa en vän
• Twitter
• Facebook