När allt var nytt

Crister Enander läser Johan Svedjedals litteraturhistoriska bok om 30-talstidskriften Spektrum.

boken De är unga. De vill något annat. De strävar efter det som är nytt, som riktigt ryker av vass modernitet. Det vill något annat, och bättre. De är fulla av en okuvlig längtan efter en ny morgondag, de lever med en stark dröm om ett förändrat samhälle där moraliskt hyckleri, borgerlig konvenans och de murkna förtryckande strukturerna sopats undan. De hyllar moderniteten, de rörelser som vuxit fram med väldig kraft och under stort motstånd i det sena tjugotalets Europa. Deras ledstjärnor är psykoanalys, funktionalism, modernism och surrealism.

De vill ett rikare, djupare, intimare och sannare liv. Ett liv där ingenting längre ska vara fördolt, förbjudet eller nedtryckt som fasansfulla tabun nere i underjorden där endast viskningar och mummel hörts genom seklerna. Drömmen de lever efter är en politisk dröm, men främst drivs de av en längtan efter frihet.

Tidskriften Spektrum, och senare förlaget med samma namn, är tveklöst i takt i med sin tid. Den förmedlar idéer och tankar, författarskap och tänkare från andra länder som ännu inte nått erkännande eller är i princip okända i Sverige, men senare kom att inta en given roll i litteraturhistorien. De viktigaste personerna i kretsen är främst ett minst sagt udda triumvirat.

Gunnar Ekelöf är ännu tvivlande på sin uppgift i livet. Han har inte funnit sitt kall, inte vuxit in i sin roll. Hans förmögenhet och aktiespekulationer tar mycket av hans tid i anspråk. En snobb med konstnärliga drömmar, en dandy med dyra vanor och höga skräddarräkningar och en flott sportbil, den berömda Bugattin. Ekelöf är en rentier. Han är tjugofyra år när det första numret av tidskriften Spektrum utkommer, men hans liv förändras i grunden när Kreugerkraschen utplånar hans förmögenhet och han tvingas skriva för brödfödan.

Karin Boye är något äldre, trettioett år. Hon är dessutom den enda som är etablerad och känd som författare i den lilla grupp som vid starten är de drivande bakom Spektrum. Hon är skarp i intellektet, skriver en litteraturkritik som än idag kan äger giltighet, inte minst genom sin principiella hållning. Hon är beläst. Hon är hungrig på livet. Hon är politiskt medveten och tillhör den framväxande vänstern kring tidskriften Clarté.

Den tredje i kärntruppen är en ung man – en ryskjudisk emigrant som ännu inte är svensk medborgare – men som har en internationell utblick och en ovanlig initiativförmåga. Josef Riwkin är tjugotvå år, har långt framskridna skivarplaner och siktar på en litterär framtid. Hans insats kommer dock att bli en annan. Han får den otacksamma rollen – till viss del mot sin vilja – som organisatör, affärsman, han blir – med en formulering från tiden – handen som utför hjärnans arbete.

I början är Erik Mesterton en av de aktivaste i redaktionen, men han reser snart till England och då intar Ekelöf en alltmer framträdande roll i det dagliga arbetet.

Första numret av Spektrum utkommer på hösten 1931, under oktober månad, dess sista två år senare då sammantaget ett dussintal nummer hunnit lämna pressarna.

På lång sikt kom gruppens insats att få stor, ja avgörande betydelse.

På kort sikt är projektet en ständigt pågående ekonomisk katastrof.

Gruppen lyckas snabbt erövra en plats i offentligheten. De angrips. De uppmärksammas. Skriverierna är sällan positiva. De ses som amoraliska och beskrivs som politiskt opålitliga individer med tvivelaktig sexualmoral. Suspektrum är ett ord som används. Tyvärr går försäljningen minst sagt trögt. De dras under hela den tid de finns med stora ekonomiska problem.

Johan Svedjedal har, efter att just ha avslutat sin omfattande och tre band starka biografi över Carl Jonas Love Almqvist, skrivit en fascinerande och sedan länge efterlängtad historik över denna grupp, Spektrum. Den svenska drömmen.

Verket är en mäkta imponerande forskarinsats, och har getts en tilltalande form av Annika Lyth.

Det är en mängd människor som passerar genom tidskriften och förlaget, som är mer eller mindre indragna i verksamheten. Erik Mesterton, Erik Blomberg, Victor Svanberg, Vilhelm Scharp, Gunnar Myrdal, Per Henrik Törnegren, Anna Riwkin, Axel Hägerström, Ester Riwkin, Agnes von Krusenstjerna, David Sprengel, Tage Thiel, Sven Markelius, Sten Broman, Mikael Söderberg – för att bara nämna några av alla de namn som ibland dyker upp och sedan försvinner, ibland stannar kvar och återkommer i Spektrums spalter.

För den unge Ekelöf blir tidskriften och senare, då förlaget ger ut hans debutdiktsamling "Sent på jorden" 1932, av helt avgörande betydelse. Genom Spektrum etableras han i ett slag som modernistisk poet, som en av de mest provokativa moderna lyrikerna med en avantgardisk aura som omger honom under en lång tid (en roll han senare försöker krångla sig ur genom att ständigt skriva elakheter om tidskriften och de inblandade och genom att småsint och avståndstagande försöka tona ned sin egen insats).

Intellektuellt och politiskt är Karin Boye den skarpaste och starkast kraften i kretsen kring tidskriften, till dess hon drar sig undan och ägnar mer tid åt eget författarskap och genomgår en livsförändrande psykoanalys i Berlin.

Men före dess hinner hon bland annat tillsammans med Erik Mesterton att översätta T. S. Eliots "The Waste Land" – som får den svenska titeln "Det öde landet". Dessutom skriver hon några av de tyngst vägande litteraturpolitiska bidragen.

En grundläggande konflikt i redaktionen, som Svedjedal inte till fullo ger den uppmärksamhet den förtjänar, är att Karin Boye är avsevärt mer politiskt medveten än resten av medarbetarna, Erik Blomberg undantagen.

Hon ser tidskriften som en del av en politisk kamp, där de övriga mer ser en litterär rörelse och en protest mot bigotteri och hycklande sexualmoral. Boye är skolad, hon har läst Marx och Freud, äger en politisk insiktsfullhet de andra inte delar.

Så här sammanfattar Karin Boye i ett brev till Ebbe Linde sin syn på det kommande tidskriftsarbetet: "Tidskriften är avsedd att som en ulv i fårakläder smuggla in radikala tänkesätt under oskyldiga litterära och kulturella debatter. Den är alltså opolitisk, och som sådan ytterst lätt att få folk att prenumerera på."

Den synen delas inte av den övriga redaktionen. Jag tror att en hel del av de stormiga och hårda motsättningar som senare kom att prägla arbetet kring utgivningen har sin grund där.

Att dessutom den vingliga ekonomin blir ett stort problem är en självklarhet. Dessa senare turer – med de skiftande ägandeförhållandena, smusslandet och en hel del lagvidriga oegentligheter – utreder Johan Svedjedal minst sagt grundligt.

Att redaktionen sedan under långa perioder lever ett sorts kollektivliv, där de arbetar och bor tillsammans – först på Birger Jarlsgatan 39 och sedan på Upplandsgatan 65 – leder till en mängd konflikter och bråk där de sexuella turerna blir alltmer lika en dålig sängkammarfars.

Karin Boye skiljer sig från clartéisten Leif Björk och har först ett förhållande med Josef Riwkin, Victor Svanberg har en kort affär med Karin Boye, Gunnar Ekelöf gifter sig med Gunnel Bergström vilken sedan plötsligt ett år senare bryter upp och flyttar ihop med Karin Boye, en lesbisk relation som kom att förgifta Ekelöfs liv under lång tid. Att det är Karin Boye som är den sexuellt experimenterande och sökande är lätt att se även om Svedjedal avstår ifrån att dra den slutsatsen.

Ekelöfs livslånga och glödgande hat till Boye har sedan lett till en mängd missförstånd kring vad som egentligen hände i gruppen; det har förskjutit perspektiven och förvillat många som skrivit om kretsen. Flera gånger återvänder Ekelöf – inte sällan med en frånstötande antisemitism när han skildrar Josef Riwkin – i det han skriver till denna för honom krisartade tid då han till och med under en period gick omkring med en revolver i fickan och var nära självmordet.

Vad som verkligen imponerar, när man idag sitter med facit i hand, är hur mycket denna heterogena krets med så starka viljor som drog åt skilda håll lyckades att få gjort trots alla privata ringdanser i dunbolstren och trots alla ekonomiska konflikter.

De gav ut och introducerade T. S Eliot, lanserade Ekelöf som poet, först i tidskriften och sedan med debutdiktsamlingen, de publicerade André Gides "Falskmyntarna" i två band, gav ut ett temanummer om den då ännu inte berömde Harry Martinson, därtill en samlingsvolym med titeln "Fransk surrealism" och de delar i Agnes von Krusenstjernas romansvit "Fröknarna von Pahlen" som Albert Bonniers förlag refuserade, bland annat "Porten vid Johannes" och "Älskande par". Den sista bok som lämnade tryckeriet var David Sprengels svidande vidräkning med i princip hela det svenska litterära etablissemanget, en bok som fick den hopplösa titeln "Förläggarna, författarna, kritikerna. Om Agnes von Krusenstjerna och hennes senaste arbeten. Dokument till ett incidensfall i den nyaste litteraturhistorien och bidrag till en diskussion om diktning och moral".

Boken utkom, efter en mängd turer, i september 1935 och dess långa inledning (180 sidor!) av Sprengel tillhör nog något av det mest infama som getts ut i inbunden form i vårt land – men är en ytterst roande läsning där det samtidigt sägs en mängd sanningar. Därmed var även förlaget Spektrum verksamhet över.

Johan Svedjedal har utifrån ett stort och allt annat än entydigt källmaterial förmått skriva en medryckande och initierad skildring av dessa personer, deras drömmar och verksamhet.

Med mild hand leder han läsaren genom dessa allt annat än lättsmälta ämnen och röriga relationer. Johan Svedjedal ger inblickar i en mängd väsentliga ämnen och företeelser som präglade tiden och han visar även hur kretsen kring Spektrum i sin tur avsatte en mängd spår och influenser i litteratur- och kulturhistorien.

Det är, kort sagt, en nödvändig bok Svedjedal skrivit och den är samtidigt närmast oförskämt fängslande.

Crister Enander enander@kajen.com

• Tipsa en vän
• Twitter
• Facebook