Den smickrade korpen

Anna Ringberg blir förtjust i serieboken "Kiki från Montparnasse av Catel Muller & José-Louise Bocquet.

Serier En fransk skolgård, tidigt 1900-tal. En flicka står på en mur och reciterar La Fontaines ”Korpen och räven”, fabeln om räven som lurar av korpen en ostbit. Han överöser fågeln med beröm, bland annat för dess vackra röst, och till slut kraxar fågeln och tappar osten som faller ner i rävens gap. Se upp för smicker, är slutsatsen.

Flickan på muren heter ännu Alice Prin. Född som oäkting och uppfostrad av sin mormor under fattiga förhållanden kommer hon till Paris tolv år gammal. Där mognar hon snabbt, det är ett måste. Hon slår sig fram som modell, sedan skådespelare, konstnär och sångare. Snart är hennes namn på allas läppar, hennes läppar på allas pannåer. Kiki. Skamlös och flabbande charmar hon hela kultureliten, och blir en av de mest inflytelserika personerna i Paris konstliv. Drottningen av Montparnasse.

"Kiki från Montparnasse" är en rättfram seriebiografi om kvinnan som kallats en av de första emanciperade, och som odödliggjorts på porträtt av konstnärer som Man Ray, Fernand Léger, och Tsuguharu Foujita.

Men boken är också en skildring av mellankrigstidens Paris. Vi rör oss mellan vernissager, ateljéer och kaféerna där man kunde betala med en målning på en servett ifall pengarna var slut. Många kända konstnärer fångas skickligt in med små medel. Men det är Kiki som står i centrum, precis där hon vill vara och där hon verkar ha haft en förmåga att alltid hamna.

En typisk bild: Kiki som dansar på bordet, eller står modell, eller gapskrattar. Typiskt citat: ”Älskar du mig inte litegrann i alla fall?” I Catel Muller och José-Louis Bocquets tappning tillåts Kiki vara både stark och svag, både självständig och behagsjuk. Men när allt kommer omkring är hon nog framför allt pragmatisk. En överlevare som är glad så länge hon, som hon säger, kan få tag på en rå lök, lite bröd och rödvin.

Män faller som furor för henne, kvinnor likaså, till och med en björn som får sättas i koppel efter att ha försökt kasta sig över henne. Och denna dragningskraft utövar hon också på mig som läsare. Trots att hennes mindre smickrande sidor verkligen inte döljs, eller kanske just därför, vill jag ha mer av henne. Så fort jag läst klart börjar jag googla efter foton, fler ledtrådar om vem hon var. Det finns massor av bilder och en hel del skrivet om henne, också på svenska.

Utan att ha läst de andra biografierna tror jag att Catel Muller och José-Louis Bocquet hittat det bästa formatet. Just bilder till att skildra ett liv som var så händelserikt, så drastiskt, så hopflätat med sitt sammanhang. Inte undra på att boken är översatt till tolv språk och flerfaldigat prisbelönt i hemlandet Frankrike.

Jag läser boken i ett svep och måste anstränga mig för att dra ner tempot. Bilderna, så livfulla och varierade, samspelar bra med den smarta och ofta underfundiga texten, och Oskar Sjölanders fartiga översättning fångar upp all humor.

Fabeln av La Fontaine, ”Korpen och räven”, stannar kvar i minnet genom läsningen. För visst liknar Kiki korpen som låter sig smickras så mycket att ostbiten faller ur näbben. Särskilt när hon står på bordet och sjunger och njuter av att insupas av den manliga blicken.

Men tappade Kiki också osten? Det är desto svårare att svara på. Verkligheten är, förstås, mer komplicerad än fabeln.

Anna Ringberg annaringberg@yahoo.se

• Tipsa en vän
• Twitter
• Facebook